josefinlindblad

Då var man alltså föräler för första gången.
Så overkligt, så underbart ♥, så läskigt.

Vardag vet jag inte riktigt va det är längre, hela dagarna flyter ihop med amning, blöjbyten, tvätt, sova, äta ,promenera. Jag vet inte vilken dag det är, och ibland inte ens om klockan är sex på morgonen eller sex på kvällen.

Medans jag ammar ligger jag brevid mitt lilla mirakel och begrundar hela den lilla bebis kroppen. Tänker mycket på hur man vårdar och tar hand om denna lilla människan. På BB sa dom upprepade gånger att vi måste "kolla vecken noga"...och veck finns det gott om på en bebis, och fler lär det bli:)

Under de senaste månaderna har jag vart totalt fokuserad på graviditeten och förlossningen. Ständig oro över att råka äta något olämpligt eller att bäbisen inte ska vara frisk och må bra inne i magen. Jag har vart orolig för att jag ska vara för klen för en förlossning, livrädd för ryggmärgsbedövningen och det där med att behöva sys efteråt har också passerat i mina tanker fler än två gånger. Men allt det där gick ju så bra, kroppen tog ju hand om det själv.
Det är nu den riktiga oron har börjat!

Jag är nog en riktig MesMamma. Stackars Wilmer får aldrig sova ifred utan att jag ska pilla på honom hela tiden för att få se ett livstecken. Så fort han bara nyser eller hostar tror jag att han kippar eftrer andan och inte får luft. När han skriker tror jag att ahn har ont, och när vi är ute oroar jag mig för att han ska vara för varm eller för kall.
PÅ promenaderna tror jag att alla som går förbi min barnvagn är smittade med farliga virus, TBC, Salmonella, Syfylis, you name it. ALLA ser iallafall ut som att de bär på en hel bakteriekoloni!

I går pratade med min vän Therese i från Göteborg som själv blev mamma för två månader sedan. Trodde att hon skulle lugna mig och säga att oron går över efter ett tag men icke.
Har fått förklarat för mig av både min mamma och min svärmor att när man väl blivit mamma så slutar man aldrig att oroa sig, så jag antar att det bara är att vänja sig.

Just nu har jag mest panik över att Mikael bara ska vara hemma nästa vecka med, sedan ska jag helt plötsligt ansvara för den lille helt själv. Ska nog se till så att mamma flyttar in i wilmers rum ett tag då=)

Det mest otroliga av allt är att trots oron och sömnbristen är detta den underbaraste tiden i hela mitt liv. Min lycka kan inte bli större och mitt hjärta kan inte älska mer!Min son är helt perfekt!